Igår hände något som jag bara trodde hände i andra länder och i små gudsförgätna hålor... som Stockholm och Boden. Vi hade strömavbrott. Jag satt på jobbet och noterade att jag helt plötsligt hade tappat kontakten med min Exchange hemma, och eftersom jag har 6 mil att åka, så kunde jag inte korrigera problemet.

Väl hemma visade det sig att strömavbrottet hade påverkat datuminställningarna på servern, och det tog en stund att få upp den igen. Dessutom hade jag precis fått en ny laptop som jag mycket hellre hade suttit och lekt med. I korhet kände jag mig på lite dåligt humör.

Vems fel var då det här? Absolut ingen aning, men E.on är nätägaren som jag blivit påtvingad, så jag lägger skulden på dem. En möjlig väg att gå är att skicka irrationella mail till deras kundtjänst och förklara hur missnöjd jag är och hur jag har för avsikt att flytta bara för att slippa dem. Nu är det visserligen inte så, men jag har redan nämnt att det skulle vara ett irrationellt mail.

Men, så kommer jag naturligtvis inte uppföra mig. Jag är helt enkelt inte typen som klagar i onödan. Det tar mer energi än det är värt, och om jag dessutom inte har någon rimlig chans att få ta diskussionen med personen som är ansvarig, så känns det ännu mer onödigt. Nej, det finns mer konstruktiva sätt att hantera den här typen av händelse. Jag tänker då naturligtvis på att köpa fler prylar! Det är nog dags att fundera på om jag ska investera i en UPS till serverrummet..

Det har föreslagits att kanske skulle förklara mig lite, då det finns de som anser att jag har ett lite udda namn. Var kommer det ifrån egentligen? Det är en spännande historia, kan jag berätta, fylld av hjältedåd, heroiska sånger och naturligtvis datorer.

I tidernas begynnelse fanns ett lärosäte som var känt under namnet "Växjö Högskola". Till denna plats vallfärdade unga män och kvinnor från hela landet för att släcka sin törst efter kunskap och på andra maltbaserade drycker.Det var en storslagen plats, med spektakulära byggnader som sträckte sig upp mot skyarna. En del var säkert 4-5 våningar, om inte mer.

I mitten av det sista decenniet av det andra millenniet, så anlände en ung man med packsäcken på ryggen till denna plats. Han var blyg och osäker, och hade precis lämnat sitt barndomshem, men han höll ändå modet högt. Mannen var  känd i sin hemstad som Anders.

Vid invigningsritualerna som hölls vid studietidens början, så fann Anders vänner bland andra nyanlända studenter. Många av dem hade, precis som Anders, kommit långväga, och tillsammans kunde gruppen stå enade mot högskolans fasor.

Det visade sig dock att det fanns ännu en man i gruppen som bar namnet Anders, och till råga på allt så fanns det två med namnet Andreas. Detta orsakade mycket huvudbry för gruppen, och innan månen hade gått ett varv, så hölls ett rådslag i gruppen.

"Ni kan inte tillåtas bära dessa likartade namn", proklamerades det. "Det kommer finnas sånger att sjunga om vårt hjältemod här, och det får inte råda några som helst tvivel om vilka vi är. Ni skall därför i fortsättningen vara kända som... Email, Liljen och Toxic. Och slutligen... Ängeln!"

Mannen som tidigare varit känd som Anders bar sitt nya namn med stolthet genom hela sin studietid. Än idag berättas om Ängelns bedrifter på Högskolan, även om många tvivlar på om han över huvud taget existerat i verkligheten.

Efter knappt tre år, så lämnade Ängeln Högskolan i Växjö för att bege sig ut i arbetslivet. Han blev återigen Anders, men de som kände till Ängeln sedan tidigare kallade honom fortfarande för det namn han fick under sin studietid, tills han på sin trettionde födelsedag sa till världen:

"Från och med nu, så ska  jag vara kände som Aengeln. Det uttalas som Ängeln, men har en stavning som lämpar sig bättre för emailadresser."

Anders fyllde i de dokument som krävdes av Skattemyndigheten, och efter bara ett par dagar blev han kontaktad av en tjänsteman... eller kvinna... därifrån.

"Är detta verkligen vad du vill", frågade hon.

"Ja", svarade Anders, "detta är min önskan."

"Då skall du hädanefter vara känd som Aengeln. Må alla kalla dig vid detta namn."

Och så blev det. Sedan den dagen har alla kallat honom vid det namnet. Alla utom Aengelns mamma som kan vara fasligt envis.

Jag har en tendens att råka ut för olyckor. Mitt liv hittills innefattar bland annat en drunkning, en mc-olycka och en bilist som körde på mig på ett övergångsställe. Till det kommer mindre fadäser som klantigheter på vattenskidor och loftet på en lada som inte riktigt höll för min vikt.

På jobbet har det förkommit en mindre vadslagning om vad som ska hända härnäst. Det mest kreativa förslaget är att jag skulle trilla från en helikopter på väg till jobbet. Andra kopplingar har gjorts till det faktum att en arbetskompis tagit flygcertifikat och att vi ska ut på en tur vid nåt tillfälle. Min hustru är förståeligt nervös över det.

På jobbet idag var det nästan dags igen. Det är lite av ett uppvaknande på morgonen när det ligger ett träd på vägen. Det är en mindre chock när man dessutom ser trädet trilla direkt framför bilen. Mina kattliknande reflexer slog dock till i tid, och jag lyckades bromsa in i trädkronan. Inga skador på varken mig eller bilen, men jag var tvungen att backa ljudboken lite.

Det stora problemet var ju att ta sig vidare, men efter ett tag hade det samlats tillräckligt med bilar från båda hålla att sannolikheten att någon skulle ha en såg med sig, faktiskt övergick till att bli en sanning. 10-15 minuter senare var jag på väg.

En tanke slog mig sedan att det vore en bra ide att ha en motorsåg liggande i bilen. Det är inte troligt att jag faktiskt kommer att behöva använda den, men hur häftigt hade det inte varit att kunna dra fram en sådan vid diverse tillfällen? det kanske är värt att lyssna på Malcolm.

Jag har aldrig haft något problem med att information om mig själv är tillgänglig på nätet. Om jag inte ville att den skulle vara tillgänglig, så hade jag förmodligen inte lagt ut den där, men det finns fortfarande de som skriver djupt personliga bloggar, och publicera hela sitt liv på Facebook, och fortfarande tro att de har någon rätt att gnälla om att deras privatliv är i fara.

Med jämna mellanrum så kommer rubriker om säkerhetshål i Facebook som gör att "någon kan komma åt din profil". Den enkla lösningen är naturligtvis att inte lägga ut informationen som man vill hålla hemlig, men de uppenbara lösningarna undgår tydligen en del.

Men vad händer egentligen när all, eller nästan all, information om alla människor finns tillgänglig på nätet, indexerad av Google? Tja, till att börja med, så kanske vi kan slippa en del som tror att man kan uppföra sig som en idiot bara för att man är "anonym", och man kanske ska tänka sig för både en och två gånger innan man skriver något dumt om chefen. Potentiella arbetsgivare kan också använda sociala medier för att hitta information om arbetssökande. På det hela taget får vi ett ärligare samhälle.

Men när man är ung så gör man kanske misstag som man vill lägga bakom sig, och hur ska man i så fall lyckas med det. Googles VD, Eric Schmidt, har en radikal idé. Han tycker att unga människor ska ha rätt att byta namn när de blir vuxna. Det är visserligen inte speciellt komplicerat. Att byta förnamn tog mig en arbetsdag hos skattemyndigheten, och även om efternamn är svårare, så går det att göra det också.

Så vad är ditt porrstjärnenamn? I framtiden kommer det vara namnet man fick av sina föräldrar, och som man sedan bytte bort för att man som 17-åring publicerade nakenbilder av sig själv på nätet. Själv ärt jag inte så orolig för det. Jag har alldeles för håriga ben för att det ska vara intressant att spara nakenbilder på mig.

Idag, den 25:e maj, minns vi en stor man. Douglas Adams verk har lästs av miljoner människor världen över, och det blir fler varje dag. Det mest kända är naturligtvis hans trilogi i fem delar, "The Hitchhiker's Guide to the Galaxy", som släppts som radioteater, böcker, tv-serie och en film. Alla inkarnationer äregna varianter av historien, men lika värda att njuta av.

En handduk är den mest viktiga saken som en liftare kan ha med sig, och Douglas Adams förklarar bäst själv varför i den första boken:

"A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapors; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (such a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: non-hitch hiker) discovers that a hitch hiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, face flannel, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitch hiker any of these or a dozen other items that the hitch hiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it, struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is is clearly a man to be reckoned with."

Sorgligt nog gick Douglas Adams bort i maj 2001, och den 25:e maj instiftades inofficiellt som Towel Day. Så ta med dig en handduk idag, och bär den med stolthet. Bär den som en symbol för liftare runt om i världen, och till minne av en av de mest fantastiska författarna i vår tid.

Det är skönt att bo i ett hus. Inga grannar som för massa oväsen för att man ser på actionfilmer klockan 2 på natten, och inga slagsmål i tvättstugan för att man plockar bort andras ludd ur torktumlaren. Jag gillar att ta bort ludd ur torktumlaren, det är något väldigt tillfredsställande med att skala av en liten rund filt från filtret.

Problemet är att man aldrig kan köpa bara ett hus, de kommer alltid i par: Inomhuset och utomhuset. Inomhuset har få problem. Det måste städas till och från, men förutom det finns det mestadels fördelar.

Problemet är utomhuset. Där finns växter, insekter och rabatter, och till synes inga faktiska fördelar. Även om delar av problemen kan ignoreras, så måste man åtminstone försöka klippa gräsmattan regelbundet. Jag har haft gräsklipparen stående i ett läckande skjul hela vintern, men tyvärr hade den inte rostat sönder. Efter lite pill lyckades jag igår eftermiddag få den att starta för första gången i år.

Mitt förra hus hade en trädgård på ungefär en miljard kvadratmeter, och var dessutom byggd i tre etager. Den var allt annat än rolig att sköta. Men där fanns också en Simon.

En Simon är ungefär 1.70 lång, har blont hår och går på gymnasiet. Betalar man en Simon en hundring eller två, så ser han till och gräsmattan blir klippt medan man själv sitter inne och spelar tv-spel. Tyvärr finns det ingen Simon vid vårt nuvarande hus, så vi får sköta gräsklippningen själva. Turligt nog är den väsentligt mycket mindre än den gamla.

Nästa investering kan kanske komma att bli en robotklippare. Tydligen finns det numera modeller som ligger på 12.000-15.000, och det kan det ju kanske vara värt. De är igång kontinuerligt och följer en slinga som man lägger ner i gräsmattan. När batterierna blir dåliga så går den hem och laddar sig själv.

Ett problem med dem är att slingan tydligen har en tendens att leda ström vid åska, vilket lätt omvandlar den nya leksaken till en rykande hög med plast. Det finns modeller som nyttjar en gps för att hålla sig innanför tomtgränsen, men då ligger priset över min smärtgräns.

Sedan hade det ju varit väldigt trevligt att kunna följa gräsklipparen på webben. Kanske med en liten kamera, och gärna kopplad till Google Maps. Undrar om det finns sådana modeller...

Som nörd får man ofta frågor från utbölingar om det man håller på med, och att prata om sin hobby är något som man mer än gärna gör. Tyvärr är den vanligaste frågan sällan om "vad", eller om "hur". Istället får man en skeptisk blick, tillsammans med ett "varför".

- Varför vill du koppla en dator till kaffebryggaren?
- Varför har du kopplat en fjärrkontroll till tändningen på motorcykeln?
- Varför ska du ut och spela golf i hällregnet?
- Varför skapar du en Facebookgrupp om det här?

De flesta av oss är nördar inom ett eller annat område, vilket samtidigt gör oss till utbölingar inom de övriga, och om det är något man snabbt lär sig, så är att det att utbölingar kommer aldrig någonsin att förstå. Frågan finns där, men de kommer aldrig att begripa svaret. Varför gör vi vad vi gör? Varför går vi ibland omvägar för att lösa ett problem som kanske inte överhuvudtaget fanns från första början?

Det finns bara två skäl: Det är coolt, och det går!

Digitalkameror som finns att köpa i handeln börjar komma upp ganska bra upplösningar. Min egen Samsung systemkamera klarar bara 6 megapixel, men optiken gör sitt till, och jag är nöjd med den. Vill man ta riktigt stora bilder kan man ge sig på jobbet med att skapa en panoramabild.

En panoramabild är i korthet ett antal fotografier som sätts ihop till ett enda. Det är inget nytt, utan har gjorts sedan innan 1900-talets början, men tekniska innovationer (läs: prylar), har gjort processen mycket smidigare. Motoriserade kamerastativ är ett sådant hjälpmedel.

Gigapan, som tillverkar just motoriserade kamerastativ, bestämde sig häromdagen för att testa en av sina produkter, Gigapan EPIC Pro. Detta gjorde man genom att sätta upp den i Duabi och skapa en panoramabild av staden. Resultatet blev en bild på 44 800 megapixel, dvs nästan 45 gigapixel!

Vill ni se hela projektet, så finns det här. Glöm inte testa att zooma.

En het diskussion bland självutnämnda it-experter, troll och nördar är valet av webbläsare. För er som kör Windows, dvs majoriteten av alla som läser det här, har kanske noterat Webbläsarvalet som dykt upp efter vårens uppdateringar. I korthet handlar det om att EU lyssnat på gnället från Microsofts konkurrenter, och tycker att alla ska ha frihet att välja vilken webbläsare man vill. Det valet hade man visserligen tidigare också, men eftersom folk i allmänhet inte reflekterade över det valet, så kände lobbygrupperna att man skulle köra upp det i ansiktet på folk. Därav Webbläsarvalet i Windows.

Själv har jag mestadels kört Internet Explorer de senaste 10 åren. Det har haft sina upp- och nedsidor, och jag erkänner villigt bristerna i produkten. Exempelvis är jag av den bestämda uppfattningen att de som fortfarande kör IE6, och inte är tvingade till det, är extremt oansvariga. Det är surfandets motsvarighet till att stå och röka när man tankar. Det kanske går jättebra nio gånger av tio, men förr eller senare får du ett eldklot i ansiktet.

Jag gjorde ett försök att köra Firefox ett tag, men jag trivdes aldrig med den. Jag slutade till slut med det när jag insåg att den är den största orsaken till global uppvärmning. Jag tror visserligen inte på att vi har någon omfattande global uppvärmning, men om vi hade haft så hade Firefox varit orsaken till den.

Min nya favorit är dock Google Chrome, även om jag ska erkänna att jag var skeptisk i början. Men den är utan tvekan den snabbast webbläsaren jag använt. och hanteringen av tabbar och sökningar är helt fantastiskt. Dessutom måste man ju respektera ett företag som jämför browserns hastighet med en flygande potatis.

Jag sprang på en artikel på Engadget om WePad från NeoFonie. Det är en konkurrent till Apples iPad fast med Android i botten, och som förhoppningsvis kommer släppas snart. Rykten säger att det kommer bli i juli om vi har tur.

Jag är visserligen tämligen skeptisk till hur användbar en pad-dator kommer vara i praktiken. När man inte klarar sig med en smartphone, så känns det som om att nästa steg är att dra fram en riktig laptop. Det mellansteg som en pad utgör känns ganska meningslöst.

Nu är det visserligen ingen anledning till att inte införskaffa en. En pad har den där Star Trek-vill-ha-bara-för-att-känslan som är så viktig när det gäller prylar. Jag är dock inte speciellt sugen på att skaffa en iPad. Apple-produkter i allmänhet känns väldigt tveksamma för mig av ett antal anledningar, men den främsta är inlåsningen. Visst, Mac har få problem med Malware och virus, men jag tror de flesta kan hålla med om att om man känner sig benägen att skaffar sig en Mac, så har man förmodligen problem så att det räcker ändå.

Men vi får se, det kanske får bli en iPad i alla fall vid nåt tillfälle. Om inte annat så vill jag gärna jämföra med WePad, och förmodligen också med HP Slate. iPhone känns ganska slätstruken om man jämför med en kompetent Android-mobil såsom HTC Desire, så utfallet går definitivt att förutspå.

Nu är det vår på allvar, vilket innebär att det är dags att dra på sig skinnjackan och västen, och att plocka fram hojen på allvar. Själv har jag fått på väskor och nya blinkers inför den nya säsongen, och nu återstår bara lite extra putsning av kromet.

Ett problem som drabbar många hojåkare är ju försäkringspremien.Kör man en plastraket från asien, så är olyckrsiken hög, och man kan lätt landa på femsiffriga belopp. Turligt nog har jag inga ambitioner att framföra min mc i fosterställning, så det problemet har inte jag.

Idag stötte jag dock på lite glädjande läsning från Trygg-Hansa. Enligt en studie som de har gjort, så har antalet mc-olyckor minskat med 47% de senaste tre åren, och detta trots att antalet hojåkare har ökat. Enormt positiva nyheter!

Studien visar också på något som jag varit övertygad om sedan länge. De flesta olyckor med mc orsakas av bilister. Som mc-åkare sitter man enormt oskyddat, men de flesta är också medvetna om det. Det gör att man blir extra medveten om vad som händer runt omkring en.

Sedan i höst är det dessutom obligatoriskt med en riskutbildning i två delar för att ta mc-kort, vilket känns som ett helt vansinnigt tilltag. Gör det obligatoriskt för bilister, och ännu hellre lastbilschaufförer och bussförare att gå utbildningen. Där snackar vi faror i trafiken. Jag gissar att alla som varit inne i en rondell när en buss närmat sig, vet vad jag talkar om. Förmodligen anser de att väjningsplikt är något som drabbar andra människor.

Så du (och jag) bilist, när du ger dig ut i vårtrafiken, försök att kasta ett extra öga omkring dig. Ta en extra titt i backspegeln innan du byter fil. Och var säker på att "mopeden" som kommer emot dig när du ska svänga ut verkligen är en moped. På så vi så kanske vi kan fortsätta den nedåtgående trenden vad gäller antalet olyckor, och hålla ytterligare ett par hojåkare vid liv.

Mina föräldrar har lyckats med konstycket att vara gifta i 35 år, vilket jag tycker är tämligen imponerande. Det är inte alla som klarar det. Själv klarade jag 3 år, men jag har startat om sendan dess, och den här gången känns det som om utsikterna att jag ska lyckas nå 35 är mycket ljusa.

För att fira det, så bjöd morsan och farsan med mig, min hustru och brorsan på en kryssning på Medelhavet. Utan tvekan rätt beslut ifrån deras sida, i alla fall ur mitt perspektiv, men jag ändå hade en del frågetecken att räta ut innan vi åkte.

Pass lyckades jag rota fram ur en låda nånstans, och packning är alltid enkel: Borta i sju dagar innebär sju par kalsonger, sju par strumpor och sju t-shirts. Sedan en omgång till för säkerhets skull. Och shorts och badkläder. Det skulle visst vara någon finare middag, så kostym och en skjorta fick åka med.

Sedan till de viktiga detaljerna. Hur många datorer ska jag ta med mig? Jag är säker på att jag klarar handbagagegränsen på 8 kg med två datorer, men jag kanske kan behöva lite andra prylar också. Jag bestämde mig för en dator, och fyllde på med min läsplatta, kamera, videokamera och PSP. De tankar jag tidigare haft om att bygga mig en portabel väskserver med wlan och router väcktes åter till liv, men jag hade inte tid att realisera dem. Det får bli till en annan gång.

Nästa fråga handlade om internet. Jag kollade i ett tidigt skede upp att internet fanns på båten, men korkad som jag var så kollade jag inte upp kostnaderna. Jag trodde i min enfald att jag räknade högt om jag utgick från att uppkopplingen skulle kosta mig någon tusenlapp eller två under veckan. När jag dagen innan avfärd kollade upp saken visade det sig att mina två tusen skulle tillåta mig att vara i kontakt med omvärlden i knappt tio timmar.

Så kvällen innan avfärd så tog jag det svåra beslutet att leva en hel vecka utan internet. Jag såg till att försöka fylla mitt digitala behov till bredden, och lade mig sedan för att sova inför en tidig avfärd. Till det digitala mörkret.

Fortsättning följer...

För lite drygt en vecka sedan hände något fruktansvärt. Efter att ha tillbringat en halv dag med att packa inför en veckas semester, så avnjöt jag och hustrun några avsnitt av serien Man Stroke Woman. Underbar brittisk humor!

När vi var klara visade det sig att min ena filserver förde ett väldans oväsen. Ve och fasa, en disk hade rasat. Det i sig är inga problem, eftersom RAID:en gör att ingen data hade gått förlorad, men disken måste bytas. Tyvärr hade jag ingen ny disk liggande hemma, inte ens jag brukar ha det, och det var knappt 8 timmar innan vi skulle upp för att ta oss till planet.

Det slutade med att jag kände mig tvungen att stänga ner servern under semestern. Och, jag skulle inte vara hemma, och ingen annan heller, men det bär emot att elektronik står utan ström. Det är som om man hade haft en katt och tömt den på blod innan man åkte bort. Jag inser att liknelsen inte håller helt och hållet eftersom katter vanligtvis inte går att starta om efter en sådan sak, men jag tror de flesta kan hålla med om att elektronik är bra mycket trevligare än katter.

Nåväl, väl hemma igen fick jag tag på en disk, och nu har jag äntligen fått den bytt. Det kommer ta nåt dygn innan filsystemet är uppbyggt igen, men det kan jag stå ut med. Inga dataförluster, och jag känner inget behov av att skaffa någon katt heller.

Idag är det den första april. Dagen då man traditionellt ska lura varandra, även om de flesta verkar glömma av det. Förutom tidningarna, som försöker överträffa varandra år efter år med saker som är så absurda att ingen går på dem. Tur är väl det, antar jag.

Det är också dagen då IPRED-lagen fyller ett går. Grattis! Tyvärr kan jag konstatera att ditt första år inte varit helt lyckat. IPRED har, särskilt i kombination med FRA, fått allehanda pajasar att skrika saker om 1984 och om sina syskon.

Faktum är att det är allt som hänt. Lagen, som skulle ge upphovsrättsinnehavare rätt att få ut uppgifter om misstänkta fildelare, har inte resulterat i en enda fällande dom. Operatörerna motverkar den av naturliga skäl. Dels med hänvisning till integritet, men förmodligen främst för att det är dålig PR att lämna ut sina kunders personuppgifter till folk som vill stämma dem på en massa pengar.

De senaste årens debatter har också gjort att ordet "integritet", blivit något som får min mage att vända sig. Alla har olika uppfattning om vad det innebär. För en del innebär det att du ska slippa bli identifierad när du porrsurfar, medans andra tycker att de ska slippa antastade när de rånar närbutiken. Integritet används som en ursäkt att motivera ett brottsligt beteende, och det handlar inte bara om fildelning. Det är inte integritetskränkande att bli identifierad när du begår ett brott, men det betyder inte att omotiverad övervakning inte kan vara det.

Sedan kan man ju också konstatera att de som är motiverade att begå brott sannolikt kommer att ligga ett steg före lagen, vilket gör lagar såsom IPRED tämligen oanvändbara redan innan de införs. Tekniker för att hålla sin IP-adress hemlig är inget nytt, och anonymitetstjänster har sprungit upp som ogräs i en gödselstack.  IPRED har därmed skapat en ny legitim marknad för företag som vill hjälpa andra att bryta mot lagen. Naturligtvis med den heliga integriteten som mantra.

På sikt tror jag ändå att mediabolagen blir tvungna att ändra sina affärsmodeller. Spotify är ett bra steg på vägen, men det finns mycket kvar att göra. Tyvärr är det en förändring som tvingas fram, och i grund och botten anser jag att mediabolagen har rätt i sak. Men vi har nu en hel generation som anser att deras rättigheter att få saker gratis och omedelbart, överväger upphovsrättsinnehavarnas rättighet att få marknadsföra och sälja sina produkter som de vill.

Så glad påsk på dig, IPRED. Jag tror fortfarande inte att du kan göra någon större nytta, men du kanske kan njuta av lite ägg?

För ett par år sedan fick min grabb en ny kompis, Lucas. De två hänger ihop i vått och torrt, och det går inte en helg utan att den ena ska köras hem till den andra. Det visade sig ganska snabbt att en av anledningarna till att de kom så bra överrens var att båda ungarna hade pappor som var vridna på precis samma håll. Således fann jag också en bra kompis. Fantastiskt vad man kan ha nytta av sina barn.

Björn, Lucas pappa, har nyligen startat upp sin egen verksamhet, BOA S.C.S. Han pysslar med MC-service, skinn- och läderhantverk och snickeriarbeten. Med tanke på den stundande MC-säsongen, så är det naturligtvis en del på den fronten, och det har blivit lite av ett efter-jobbet-nöje att svänga förbi hans lokaler och beundra alla hojar som står där.

Själv skulle jag aldrig ge mig på att lämna min hoj till någon annan, eftersom jag vet att han kan vad han sysslar med. Av samma anledning kommer han till mig när han har strul med sina datorer. Rätt man på rätt plats.

Igår när jag hälsade på, så höll Björn på gång skaffa sig en kortterminal, vilket jag tyckte var en ypperligt bra idé. Han nämnde då att han faktiskt hade för avsikt att inte hantera några kontanter alls. Ord som värmde mitt hjärta.

Kontanter är lite av en relik, något som han helst skulle vilja glömma. En gång i tiden var det en nödvändighet, men idag är behovet begränsat. Därför är det frustrerande att att det fortfarande finns butiker som vägrar ta kort, och som i vissa fall vill lägga på en "kortavgift" på ett par kronor.

Naturligtvis är det fullständigt avtalsvidrigt av dem att göra så (om det handlar om VISA), men även om man påpekar detta, så brukar det gnällas om höga kortavgifter och hur synd det är om företaget i fråga. Av någon anledning tycker handlaren ändå att jag ska betala den del av varans pris som täcker hanteringen av kontanter.

Myntväxling, dagskassehantering och värdetransporter kostar också pengar, men det är ju förstås svårare att slå ut på varje transaktion. Finansinspektionen uppskattar att kontanthantering kostar samhället mellan 7 och 11 miljarder varje år. Ändå gnälls det om att korthanteringen är dyr.

Nej, fram för ett kontantfritt samhälle, med mer digital överföring av pengar. Börja ta ut avgifter för privata kontantuttag, och lägg på avgifter för kontantbetalning. Sänk dessutom åldern för betalkort, så att jag slipper ta ut pengar när barnen ska ha veckopeng. Jag kan föra över de pengarna direkt till deras konton istället!

Det är skönt med en liten minisemester ibland. Min favoritaktivtet är visserligen inte att ligga på stranden och dra åt mig uppmärksamhet från solen, så visst längtar man bort ibland. Igår fick jag en oplanerad tur till värmen.

Jag skulle tro att det är någon större delmängd av den yngre (upp till min ålder plus  tio år) delen av befolkningen idag som inte använder mobilen som väckarklocka. Naturligtvis gör jag det också. Normalt går jag upp vid 06.30, vilket innebär att min telefon har låtit ett par gånger, och Ann-Louise har väckt mig ytterligare tre gånger. Jag är ingen morgonpigg människa.

Den här natten har jag dock tillbringat på Växjös mysigaste hotell, Hotell Esplanad, och fick därför hantera min väckning helt själv. Jag hade funderingar på att be Ann-Louise ringa, men jag vill ju inte att hon tror att jag inte kan klara mig själv en morgon. Så vi hoppas på att hon inte läser det här, det kanske kan få henne att misstänka något.

Nåväl, min telefon har ju, som jag nämnt tidigare en massa fantastiska funktioner. En av dessa är att den automatiskt ställer in tidzon beroende på var man befinner sig. Av någon outgrundlig anledning är det så att Hotell Esplanad är en av de få delarna av Växjö som befinner sig i Brasilien. Resultatet var att min telefon trodde att klockan var någonting i stil med sex timmar efter vad den faktiskt var, vilket är tämligen opraktiskt när man har en strikt tid att passa på morgonen.

Vad kan jag då berätta om Brasilien? Tja, det fanns två sängar placerade vid varsin vägg, ett litet arbetsbord och en gammal hederlig klockradio... som också gick fel. Det fanns också ett litet badrum med dusch. Jag hade förväntat mig att se fler stora grönområden, men jag har hört att det finns insekter där, så jag är glad att jag missade dem. 

Turligt nog är jag uppmärksam, och reagerade på att telefonen informerade mig om att "This alarm is set for 11 hours from now", när jag slutligen kröp i säng kring kl 23, svensk tid. Det tog mig en stund att läsa vad det stod eftersom jag redan hade tagit ur linserna, och glömt glasögonen. Men när jag väll orienterat mig så fixade jag en väckning baserad på lokal tid istället.

Jag gillar min nya mobil. Jag påminner gärna min familj om att jag har en fin mobil, vilket brukar följas av att Evelina himlar med ögonen och säger "Åh, men pappa..." Mina kommentarer om en ny mobil brukar fortgå regelbundet fram tills dess att jag skaffar ännu en ny, vilket brukar vara ett år senare ungefär.

För ett antal år sedan var jag rabiat emot att ens ha en kamera på mobilen, men allt eftersom tiden gick blev det allt svårare att hitta sådana. När kameror blev oundvikliga blev jag istället emot mp3-spelare i mobilen.

Varför? Det var ju inte för att jag på något sätt ville ses som en bakåtsträvare. Jag brukar försöka vara snabb med att hoppa på ny teknik, i den mån budgeten tillåter det, men min egen vridna logik plockade fram ett skäl som inte gick att ignorera: Det minskade på antalet prylar att bära omkring på.

Om allt jag behöver i det dagliga livet är inbyggt i mobilen, varför ska jag då ha min mp3-spelare? Eller min digitalkamera? Turligt nog är jag inte så envis att jag inte kan ändra mig, och jag har sedan dess gjort en helomvändning i mina radikal åsikter. Numera vill jag ha ALLT i en ny mobil, och min HTC Hero är utan tvekan så nära som jag någonsin kommit.

Den kör Googles operativsystem Android, och är direkt integrerat med Facebook, Twitter, och Flickr. Naturligtvis finns även Googles egna tjänster, såsom Calendar och Gmail lätt tillgängliga. Med HTC eget Sense UI som lagts ovanpå Android är det en näst intill oslagbar telefon.

Det finns redan otaliga recensioner av HTC Hero, så jag planerar inte att gå in på djupet, men det är utan tvekan en imponerande lite apparat. Apple tycker tydligen också att HTCs produkter är imponerande. Faktum är att dom tycker att HTC är så imponerande att de stämmer HTC för patentintrång.

Att stämma konkurrenter har blivit allt vanligare, och det går rykten om patentsessioner på företag, där man sätter sig ner och kläcker idéer som sedan patenteras med så bred beskrivning som möjligt. Patentdjungeln, speciellt i USA, är så snårig att det i många fall är svårt att reda ut vad som faktiskt har patenterats. De patent som Apple drar upp är inga undantag.

Patenten sträcker sig från 1995 fram till februari i år, men det intressanta är att Apple väljer att stämma HTC och inte Google. HTC tillverkar hårdvaran, men flera patent rör funktioner i Android i sig. Frågan är om Apple medvetet undviker att ge sig på Google, som ju är en enormt pengastark aktör, och börjar "smått" istället.

Trots det är det svårt att tro att Google inte kommer ge sig in i leken förr eller senare, och i sammanhanget är det värt att nämna att HTC även bygger telefoner med OS från en annan stark aktör: Microsoft. HTC är den absolut största tillverkaren av telefoner som kör Windows Mobile, och det skulle inte förvåna mig om en del av Apples patent skulle kunna gå att tolka så att de även täcker funktioner där.

Det är ska bli en mycket spännande utveckling. Om både Google och Microsoft skulle ge sig in i den här härvan, så kommer Apple att få det minst sagt tufft. Och även om Google och Microsoft håller sig utanför, så kommer det här att ha många år.

Om någon vill läsa mer om de olika patenten, så kan jag rekommendera den här artikeln på Engadget.

I helgen var allt bra. Stora drivor av slask prydde vägarna och solen tvingade den vita döden till reträtt. Snön rasade av taken, snarare än att taken rasade av snön. Dessutom fick jag ett par tuborg.

Men nu verkar det som att snön återigen gett sig på att terrorisera mänskligheten, eller i alla fall mig. Jag jag känner mig därför nödgad att gå emot min natur och förklara undantagstillstånd. Japp, jag tänkte tipsa om en helt analog pryl: Snöräven.

Jag har inte provat den själv, men vid första anblicken ser den helt genialisk ut. Jag har mailat och frågat om hur väl den fungerar på tak med pannor. Att taket rivs upp är ju nästan lika illa som att det rasar ner, så det hade varit intressant med en bekräftelse.

Men funkar det så lutar det nog åt ett köp. Även om det här nu skulle vara Kung Bores sista kraftansträngning innan våren, så skulle en snöräv kunna vara en bra garanti mot att en sådan här vinter någonsin skulle komma igen. Eventuellt får det bl en snöslunga och en skoter också för att vara på den säkra sidan.

Det är hårda tider just nu. Hela landet är täckt av snö, och efter gårdagens skottande av garagetaket är jag inte direkt benägen att använda ord som "ljust" och "vackert" för att beskriva min omgivning. Och som om inte det var nog, så envisas folk med att förpesta ens tillvaro med sådant trams som OS och Melodifestivalen. Nej, ibland blir man så trött på det hela att man bara vill ha ihjäl någon.

Turligt nog, så kan Discshop assistera mig med just det problemet, genom att tillhandahålla mängder av våldsamma spel till min Xbox. När jag tittade ner i brevlådan häromdagen, så hittade jag ett exemplar av Aliens vs. Predator där. Jepp, allas favoritmonster drabbar återigen samman i ännu en ny del av spelserien.

Aliens vs. Predator är ett fps (First Person Shooter) och erbjuder möjlighet att spela tre olika roller: Marinsoldat, alien (xenomorph) eller predator. Varje karaktär har sina egna unika egenskaper, och sin egen storyline. Jag behövde inte fundera länge innan jag bestämde mig för att Predator skulle passa mig.

Som predator rör man sig främst genom att hoppa mellan olika punkter på banan, även om man naturligtvis kan springa runt som vanligt. Man har tillgång till alla de klassiska vapnena, såsom laser (monterad på axeln), teleskopspjut och naturligtvis det klassiska disc-vapnet (chakram). Dessutom har predatorn kraftiga "knivar" monterade på underarmarna som är effektiva för närstrider.

Predatorn jagar troféer, och smyger sig på sitt byte. Därför har man också möjlighet att göra sig osynlig. Hjälmen gör att man kan se byten i infrarött, vilket är mycket effektivt för att jaga varmblodigt byte, såsom människor. Däremot fungerar den inte speciellt bra för att se aliens som ju har samma kroppstemperatur som omgivningen (som alla vet). Turligt nog får man en ny hjälm en bit in i spelet som har "alien vision mode".

Nästa steg var att ge mig på att spela som alien. Här ligger styrkan i snabbheten, kombinerat med det faktum att man kan klättra obehindrat på alla ytor. Det var effektivt, men personligen tycker jag att det är lite svårt att orientera sig när man krälar runt upp-och-ner i taket. De enda vapen man har att tillgå är klor, tänder och svans vilket inte möjliggör attacker på avstånd.

Att spela som marinsoldat har jag inte så mycket att säga om, eftersom jag inte har provat. När jag spelat igenom storyn som alien, så ska jag göra ett försök med det också. Men jag misstänker att det inte kommer vara lika tillfredsställande att skjuta saker som det är att slita huvudet av dem.

Dessutom tänkte jag att jag skulle ge mig på multiplayer-delen i spelet också. Det vore ju inte helt tråkigt att spela mot folk runt om på interwebben, men jag misstänker att jag kommer åka på stryk av någon 8-åring. Turligt nog har vi bara en Xbox i huset och bara ett exemplar av spelet, så Eric kommer inte få chansen att spöa farsan. Det kanske ändrar sig om jag någon gång lyckas övertala Ann-Louise om att det är en bra plan att ha ett Xbox i vardagsrummet också...

Efter mitt inlägg om digitalt skrivande härom veckan, så kände jag att det var dags att faktiskt investera i en läsplatta. Det fantastiska utbudet enligt Prisjakt är på hela sex tillverkare, och av olika anledningar blev det till slut en BeBook One. Efter en helg plus växel i väntande, så fick jag den levererad.

Det första som slår mig är vikten. BeBook är lätt och läderfodralet som skickas med innebär förmodligen att vikten dubblas. Totalt väger hela ekipaget bara ett par hundra gram, vilket gör att den inte blir jobbig att hålla ovanför ansiktet när man ligger på rygg i sängen.

Användargränssnittet lämnar lite att önska för den minoritet som aldrig använt något som högteknologiskt som tex en mikro, men vi andra lär inte ha några problem. Sidbyten görs med en knapptryckning och tar ungefär en sekund. Det kan kännas som lång tid, men efter ett par sidor är det något som man knappt märker av.

En läsplatta har en skärm som använder sig av sk. e ink. Utan att gå in på hur det fungerar rent tekniskt, så innebär det att man får en yta att läsa på som påminner om ett vanligt papper. Den har, till skillnad mot vanliga plattskärmar, ingen egen belysning. Det gör dels att det blir mer vilsamt för ögonen, och dels att det även går bra att läsa på den i starkt solljus. Alla som har en mobil som är född det här årtusendet vet vilket problem det är att tyda skärmen under sommaren.

Utbudet av eböcker i Sverige är inte så enormt, men det växer ständig. Dessutom har Adlibris valt att släppa en brandad version av BeBook:en som heter Letto, vilket med all säkerhet kommer öka tillgången. För min egen del spelar det inte så stor roll eftersom de flesta av mina favoritförfattare är antingen från Storbritannien eller från USA, och jag tycker inte om att läsa översatt böcker.

BeBook tillhandahåller dessutom ca 20.000 gratis böcker. För er som länge försökt intala er själva att det vore en bra idé att läsa någon av klassikerna, så finns de troligen att hämta där. Själv hämtade jag ner Dracula och Frankenstein innan jag vände mina blickar mot några av de ebokhandlare som finns runt om på nätet.

Det finns en stor mängd filformat för eböcker, och de vanligaste varianterna stöds av BeBook. Det finns främst två format med DRM-skydd som används, epub (Adobe) och lit (Microsoft Reader). För er som inte vet vad DRM är så handlar det i korthet om att göra livet svårt för de som fortfarande anser att man ska göra rätt för sig genom att betala för de tjänster som man nyttjar. Alla andra påverkas endast i begränsad omfattning. BeBook klarar de vanligast formaten, inklusive DRM-skyddad epub, lit (utan DRM), och pdf. 

Vad tror vi då om ebokens framtid? Själv är jag övertygad om att det kommer ta fart ordentligt nu, men det är en uppförsbacke. Film och musik har allttid krävt någon form av spelare, så steget till digitalt innehåll var inte långt. Böcker har däremot alltid varit en egen enhet, så tanken på att köpa en läsare är främmande för många.

Jag är övertygad om att vi kommer få leva med många kommentarer i stil med "jag kommer aaaaaldrig köpa en eboksläsare" och "det kommer aldrig kunna ersätta RIKTIGA böcker". Där det finns personer som mig, som gärna hittar tekniken innan behovet finns, så finns det alltid bakåtsträvare som med näbbar och klor håller fast vid forntiden.

Självklart finns verkligheten någonstans mitt emellan. Därför skulle jag vilja avsluat med att berätta att min mor, snart 68, beställde sig en eboksläsare bara ett par timmar efter att hon fått känna på min. Om hon kan acceptera det som bokens framtid så har ingen annan någon ursäkt att komma med längre.

"Dear Aengeln Englund

My name is Barrister Robert Kaale of the DREAM ASSOCIATES & ADVOCATORS, MADRID-SPAIN.

[...] last name similar to my late client a business magnate by name Glantz Englund. [...] containing the sum of $8.8M [...] my suggestion to you is that I will like to present you as the benificiary to this vault. [...]"

Jag gissar att de flesta som har en emailadress har fått någon variant av alla nigeriabrev som gått runt de senaste åren. För er som inte känner till vad ett nigeriabrev är, så går det ut på att någon affärsman/greve/prinessa/etc antingen har dött och att man får chansen att agera arvtagare, eller att personen i fråga vill ha hjälp med att flytta sina pengar ut ur landet. För att du hjälper till, vanligtvis genom att tillhandahålla ditt bankkontonummer, så får du en viss procent av den totala summan.

Jag har fått massor av nigeriabrev under årens lopp, men det här var utan tvekan unikt. Det här var första gången som det inte varit ett email. Yep, när jag kollade brevlådan i fredags, så låg det ett officiellt kuvert med min adress på.

Jag var förvånad över det faktum att någon skickat ett snailmail till mig. Normalt lägger jag all post i en hög och öppnar den när jag lider mig igenom månadens räkningar (det är sällsynt att jag får något annat än räkningar, så det brukar vara ett säkert kort), men åsynen av frimärken väckte min nyfikenhet. Om inte annat för att det tog mig en bra stund att komma ihåg vad de lustiga bilderna i hörnet på kuvertet faktiskt var för något. Används verkligen frimärken fortfarande?

Advokatfirman som hade skrivit till mig, hade både adress, telefonnummer, faxnummer, hemsida och en logotype. Spontant tyckte jag dock att loggan var ganska tråkig och jag funderar på att maila Robert och referera honom till RÖD, som skulle kunna hjälpa dem. Jag undrar om det räknas som en referens på BNI om jag gör det.

I brevhuvudet ser vi också att Robert har mailadressen robert.k@dreamassociates.eu, medans deras hemsida ligger på www.dreamassicociate.eu. Tydligen har dom inte tittat igenom korrekturen till sina brevpapper ordentligt, men jag antar att en stor advokatfirma i Madrid har råd att trycka upp nya när felet uppdagas.

Tyvärr visar det sig att hemsidan inte är nere, och när jag slår upp who-is för domänen visar det sig att den har status Withdrawn. Det betyder tydligen "It is temporarily inactive and may not be traded or transferred pending the outcome of legal activity." Det betyder tyvärr också att jag förmodligen inte kan maila Robert för att få veta mer om hur jag får mina pengar.

Men jag är inte orolig. Även om det råkar vara så att det handlar om någon sorts rättslig dispyt, så kan ju inte det vara något problem för en advokatfirma. En hemsida är i dagsläget en hörnsten i alla typer av verksamheter, och jag kan inte tänka mig att de inte kommer göra allt för att lösa problemet snarast.

Och så fort det är gjort, så blir jag rik. Då kan jag be chefen dra åt helvete, och sluta jobba helt. Ok, det är jag som är chefen, och jag trivs ofantligt bra med mitt jobb, men det är ju principen som räknas. Jag kanske kan göra det framför en webcam och maila det till mig själv...

Jag har sedan länge avskaffat konventionella tv-mottagare i hemmet. En gång i tiden hade jag nån billig Boxer-låda, men den har jag arkiverat för länge sedan. Barnen har haft varsin dator med tv-kort och i media-rummet den datorn haft motsvarande utrustning. På det hela taget har det fungerat utmärkt.

Erkännas bör är att min tolkning av "fungerat utmärkt" med avseende på tv-tittande kanske inte är den mest konventionella. Det senaste programmet jag såg på tv var Kalle Anka på julafton. Programmet innan dess var Kalle Anka på julafton året innan. Faktum är att om man bortser från Kalle Anka, så slutade jag titta på tv 2005, och det är långt ifrån något som jag saknar.

Tyvärr är inte övriga familjen helt överrens med mig på den punkten, och när årets melodispektakel drog igång i helgen blev jag informerad om att det inte var speciellt bekvämt att vänta på att datorn ska starta upp innan man kan titta på tv. Dessutom har jag haft såpass lite intresse av tv-delen, att jag inte brytt mig om att kontrollera om det fortfarande fungerade. Det gjorde det inte.

Så på söndagen blev det till att ta en vända till leksaksaffären (MediaMarkt) och köpa en digitalbox. Vi fick förvånansvärt bra hjälp trots mina muttranden om "jag bryr mig inte" varje gång kanalutbudet kom på tal. Det slutade i vilket fall med att vi köpte en inspelningsbar variant som klarar mpeg-4.

Och den hade nätverksuttag! Jag var överlycklig när jag packade upp lådan och såg tp-uttaget på baksidan. Eftersom den enda planering av huset som jag personligen gjort har involverat just nätverket, så har jag uttag nära till hand invid tv:n.

Nu har jag ännu inte hittat något specifikt syfte med nätverksuppkopplingen på boxen, och det känns inte troligt att jag kommer engagera mig något vidare ijust den frågan, eftersom inköpet inte har ökat min intresse för att se på tv. Jag känner att jag har möjlighet att fylla min tid med familj, hem, Xbox, skruva med datorer åt alla jag känner, träna på Friskis, köra motorcykel (ok, inte i det här vädret), skriva på min bok och med att jobba. Men är en lättnad att jag har ytterligare en uppkopplad pryl i hemmet.

Jag är lite osäker på om de framkommit i min presentation och i mina tidigare blogginlägg, men jag gillar när saker fungerar på ett digitalt plan. Saker som saknar USB-port ,  RJ-45, wifi eller någon annan typ av uppkoppling känns helt enkelt som en dålig idé.

Det ändrar ju inte på det faktum att det finns områden där det analoga fortfarande härskar. Ett sådant område är böcker, där inte ens jag har börjat ta till mig av de digitala alternativen. Eller, det har jag kanske när jag tänker efter. Större delen av min bokkonsumtion är i form av ljudböcker, lagrade som mp3. Men de tillfällen då jag lägger mig ner och läser en bok, så är det fortfarande på papper.

För par år sedan pendlade jag med buss. Det var innan jag upptäckt ljudböcker och jag hade precis köpt min första handdator, en Compaq Ipaq nånting. Med den följde ett antal böcker som trillat ut i public domain som jag roade mig att läsa. Jag minns hur jag tragglade mig igenom Dracula på den minimala skärmen som ibland hann slockna pga inaktivitet. Det gick bra, men var knappast optimalt.

Nu börjar dock e-boksläsare vinna lite mark. Amazon har ju sålt sin Kindle under ett antal år, och den har någonting i stil med 300.000-400.000 titlar. På den svenska marknaden ser det värre ut, men för min egen del läser jag ändå inte gärna svenska böcker. I alla fall inte böcker översatta till svenska. Vad som är värt att nämna är dock att Prisjakt har lagt upp en ny kategori för just e-boksläsare. Min spontana tanke är att att det är dags att införskaffa en sådan snart, om inte annat för att få chansen att skriva om det här.

Jag gillar att skriva saker. Jag är inte helt säker på att det är något jag kan göra, men jag gillar det i vilket fall. För ett halvår sedan fick jag för mig att jag (äntligen) skulle ta tag i att skriva en bok. Under årens lopp har jag påbörjat nånting i stil med fem böcker med olika teman, så idén är inte ny.

Men den här gången ville jag verkligen lyckas, och för att bli extra motiverad, så bestämde jag mig för att lägga ut boken på nätet, kapitel för kapitel. Det blir ju mer pinsamt att ge upp projektet när det är folk som känner till det. Boken heter Gainea, och hamnar förmodligen under kategorin fantasy. Hittills har jag skrivit 7 kapitel och allt som är publicerat finns att läsa på aengeln.se.

Under den senaste tiden har jag jobbat en del med  att bygga på Fortnox Synk, och har nu även börjat använda den själv. Det programmet gör är att den synkroniserar din kalender och dina kontakter (och e-mail om man vill) med Fortnox CRM.

Jag är ett fan av att synka grejer. Min vision är att all information som jag någonsin samlat in ska vara tillgänglig på alla enheter som jag äger. Nu inser jag att det inte är till 100% realistiskt, men det är viktigt att ha mål i livet.

Det innebär att jag just nu håller mig till de vanliga bitarna. Email, kalender och kontakter. Kopplingen från CRM till Outllook är ju löst, och telefon pratar vänligt med servern. Inga som helst problem.

Utmaningen kom när jag ville ha kalendern över till min Exchange-server hemma. Det finns möjlighet att sätta upp en trust till servern på jobbet, men det kändes inte helt rätt. Jag behövde ett alternativ.

Svaret kom i form av Google Calendar, som ju också har hyfsad kommunikation med Outlook. Jag säger "hyfsad", för den lämnar lite att önska, men på det stora hela fungerar det. Det innebär att Outlook på jobbet numera levererar all kalenderdata till Google, som i sin tur hämtas ner av min privata Outlook.

Resultatet är att jag kan sitta med min privata dator och se exakt samma kalender som jag gör på jobbet. Det är lätt att jämföra eftersom de normalt står bredvid varandra. Jag tar alltid hem jobbdatorn när jag slutar för dagen, och jag har alltid med mig min privata dator till jobbet. Faktum är att jag brukar ta med båda datorerna vart jag än går, men det är skönt att veta att de innehåller samma information.

Precis som telefonen. Som jag också har med mig vart än går...

När man jobbar på ett litet företag är det inte ovanligt att man sitter på både tre och nio stolar. För min egen del innebär det att jag förutom mitt jobb som verksamhetschef, säljare, programmerare och projektledare, även drygar ut min tid med att vara it-ansvarig.

Det är ett ansvarsfullt jobb, men turligt nog är det också min hobby, och det är ingen slump att driftsmiljön hemma är misstänkt lik den på jobbet. Den största skillnaden är egentligen antalet klienter som är inkopplade. Det är lite färre på jobbet, tror jag.

När jag tog på mig att sätta upp den nuvarande driftsmiljön, tog jag chansen att försöka ta fram en ny it-policy. Jag gillar att ha struktur på saker och ting, bortsett från kökslådorna, och lite regler är aldrig fel.

Den första policyn handlade om namngivning av klienter, servrar och övrig enheter kopplade till nätet. Där kunde jag ta hjälp av en kreativ kollega, och den har fungerat mycket bra fram tills dess att jag köpte min nya mobil. Jag har ännu inte hittat hur jag ställer in namnet på den.

Den andra policyn var att alla inte skulle vara lokala administratörer på sina egna arbetsstationer. Ur säkerhetssynpunkt är det en enorm fördel, men det praktiska utfallet var jag inte riktigt belåten med. De första tre veckorna tillbringade jag med att rusa runt till folk och installera skrivare, Spotify, MSN, The Browser From Hell (Firefox) och diverse andra program som var nödvändiga för verksamheten. Av en ren händelse så var tre veckor också den tid det tog för mig att backa på den policyn.

Den tredje policyn handlar om att spärra olämpliga sidor på nätet. Jag var lite inne på att spärra Aftonbladet, men jag hade svårt att hitta ett argument där min minst sagt negativa inställning till spektaklet i fråga inte var den dominerande faktorn. Det var också den enda sidan jag tyckte borde spärras.

Större företag och offentliga institutioner brukar ofta vara ganska pigga på den typen av kontroll, men personligen är jag övertygad om att tillgång till sociala medier såsom Facebook och diverse forum ökar effektiviteten i längden. Möjligheten till att ta korta pauser i arbetet för att tex. kolla den privata mailen, tror jag gör att man kan få ett fräscht perspektiv på problemet man försöker lösa för tillfället.

Nej, en anställd som trivs är en anställd som gör ett bra jobb. Om jag som chef / it-ansvarig / [valfri titel här] kan göra något för att öka trivseln hos hos personalen, så tänker jag göra det. Om alla hjälps åt med att göra detsamma, så kanske vi till och med kan lyckas avveckla uttrycket "äntligen fredag".

Det finns mycket att säga om Apples försök till att försöka göra sig till en aktör att räkna med på mobilmarknaden, men de flesta är i dagsläget överrens om att det varit ett monumentalt fiasko. Sedan Iphone gjorde sin entré under sommaren 2007, har försäljningsiffrorna varit näst intill obefintliga.

I ett desperat försök att försöka få folk att få upp ögonen för produkten kommer Apple nu att ge bort 10.000 Iphones. Allt du behöver göra för att få en är att kopiera det här blogginlägget och lägga in det på din egen blogg.

"Vi kan inte förlita oss på konventionell media", säger Kristoffer Tall, talesman för Apple. "Annonser i tidningar och på webben, eller för den delen TV-reklam har näst intill obefintlig genomslagskraft. Nej, vi är övertygade om att det är bra mycket mer effektivt att förlita oss på att folk vi inte känner skickar vidare vårt budskap till sina vänner."

Analytiker har kommenterat kallat det hela för ett genidrag, men har ställt sig frågande till hur vinnarna ska kunna väljas ut bland alla de tusentals bloggar som populerar nätet.

"Vi har anställt ungefär 100 personer, vars enda arbetsuppgift är att kamma igenom bloggar efter just det här meddelandet. För att det hela ska bli rättvist letar vi också efter grammatiskt inkorrekta varianter på andra språk."

Apples tilltag har dock inte gått utan kritik.

"Vi som inte bloggar då?", säger Mikael Larsson. "Jag tycker det är fruktansvärt diskriminerande att jag inte kan få allt jag vill ha gratis. Jag känner mig kränkt och kommer att anmäla dem."

Som svar på kritiken har Apple expanderat sin kampanj till Facebook. Allt man behöver göra är att gå med i gruppen Så här får du en gratis Iphone, och bjuda in alla sin vänner.

"Gruppen ser ut som om den skapades av en amatör på 5 minuter", säger Kristoffer, "men vi försäkrar att den är legitim. Det syns tydligt på bilden som av en ren slump råkar vara den andra träffen på Google Images om man söker efter 'Iphone'."

Efter att Apples kampanj för första gången uppmärksammades i en mer eller mindre anonym inredningsblogg, har fler företag gått ut med att de också kommer anamma taktiken.

"Traditionella marknadsföringskanaler räcker helt enkelt inte till", säger Jonas Klasson, kedjebrevsansvarig på Microsoft Sverige. "Vi skickar kontinuerligt ut nyhetsbrev till våra kunder, men det har visat sig vara mycket mer effektivt att maila en person och be honom att vidarebefodra meddelandet till alla han känner. Kedjebrev är utan tvekan framtiden!"

Häromdagen var jag inne med min bil på service. Jag kör mycket bil, eftersom jag pendlar till Lagan, och när våren närmar sig är jag snabb med att ta fram mc:n. Däremot är jag totalt nollställd när det gäller att meka med motorer, och skulle förmodligen inte kunna byta ett tändstift ens om mitt liv hängde på det.

Det var det någon som nämnde för mig att moderna motorer inte har tändstift, men det skulle inte hindra mig från att försöka byta dem. "Byta tändstift" är åtminstone två ord som ger associationer till motorer, och jag skulle kunna lägga ett par stycken i handskfacket och byta dem med jämna mellanrum. Nej, att meka är något som jag med varm hand överlämnar åt andra.

Att ha bilen på service är en mystisk historia. Man lämnar in den till verkstaden på morgonen, och sedan går man hela dagen och sneglar nervöst på telefonen. Varje gång den ringer lyfter man luren med skakande händer och förväntar sig att höra en väsande röst som berättar att "vi har hittat ett problem".

Har man tur, så är det ingen som ringer, och man kan med bultande hjärta hämta ut bilen efter jobbet. När man väl betalat och lämnat verkstaden, så är den enda märkbara skillnaden att service-lampan har slutat lysa. Tydligen kostar den 5000 att släcka den.

Det var inte riktigt det som hände i tisdags. Jag anlände till Volvo med min bil och gick in för att snacka med serviceteknikern. Han var glad och trevlig och berättade att "de ska installera en mjukvaruuppdatering till bilen". Där kände jag att någonting knöt sig i magen. Mjukvaruupppdateringar är något som jag ordnar åt andra, inte tvärtom! Att lämna lämna den typen av arbete till någon annan kändes helt fel.

Det slutade i alla fall med att jag bet ihop instinkten att fråga om detaljer på uppdateringen och huruvida jag kunde hämta ner den på nätet och ordna det själv. Förmodligen hade det slutat med att jag försökt montera ett trådlöst nätverkskort i bilen för att göra det hela smidigare, och mina "smidiga" lösningar har en tendens att innebära en faslig massa arbete. Bilen hämtades upp 8 timmar senare, och service-lampan var släckt.

För en massa år sedan så var dottern inne på att hon ville ha ett husdjur. Då kändes en hund som alldeles för mycket jobb, och det finns inte en möjlighet att en katt får komma in i hemmet så länge jag har något att säga till om. Ibland har jag det, och det slutade med att hon fick en undulat som heter Hannes.

Hannes är grön, stillsam och tillbringar all sin tid i sin bur. Det kvittar om vi låter den stå öppen en hel dag, han vägrar gå ut. Men han är ändå ganska social och tycker om när man pratar med honom. På morgnarna, innan jag går till jobbet, brukar jag försöka komma ihåg att sätta på lite musik till honom, och han kvittrar glatt med när jag gör det.

Musikanläggningen i fråga är en kombinerad mp3-spelare och webbradio, som jag inhandlade för att på ett enkelt sätt kunna lyssna på mp3-samlingen i köket. Från början var jag inne på att bygga något själv, men jag fick ge upp när det visade sig att precis det jag ville ha fanns att köpa färdigt. Jag jobbar fortfarande på att hitta problem med anläggningen så jag kan få chansen att byta den, men sorgligt nog är jag fortfarande nöjd.

En fördel med att låta Hannes lyssna på webbradio hela dagarna är, förutom att han verkar trivas med det, att jag bara behöver öppna ytterdörren för att få reda på att nätet är uppe. Få saker är så förödande för humöret som när internet inte funkar. För att citera min son vid ett sådant olyckligt tillfälle:

"Varför ska jag ha en dator om jag ändå inte kan komma ut på internet?"

Som far är det frustrerande att börja ta fram argument som "när jag var liten hade vi minsann bara tre datorer i huset och den enda musik man kunde lyssna på var i 8 bitar". Det är egentligen ingen idé, eftersom ungarna inte tror en i alla fall. Ibland känner man sig gammal.

Musikbiblioteket som jag samlat på mig under årens lopp börjar ju visserligen bli föråldrat. Inte musiken i sig, hårdrock från 70- och 80-talet kan aldrig bli föråldrat. Men musiklyssnandet i sig går idag främst via Spotify, så att själv ha musiken lagrad på en server hemma blir aningen överflödigt.

Numera har jag dessutom plockat in Spotify i mobilen, så att jag kan lyssna på mina spellistar var jag än är. Visserligen är det ytterst sällan som jag inte har en dator till hands, så jag använder tjänsten i mycket begränsad omfattning, men det spelar mindre roll.

Anledningen till att utöka biblioteket av mer eller mindre tekniska prylar och lösningar, är inte att de nödvändigtvis uppfyller ett behov. Behov är sekundära och det går utmärkt att hitta på dem i efterhand. Nej, så länge man med gott samvete kan fråga sig varför och komma fram till att svaret ryms inom de två skälen, så räcker det gott.

1. För att det är coolt
2. För att det går

Det är dock svårt att komma ifrån att streamade musiktjänster är framtiden. Eller nutiden. Framtiden är troligen något annat, men jag är optimistisk gällande mängden elektronik den kommer att innefatta.

När jag var liten så lekte jag gärna med actionfigurerna som i Sverige kallades för Action Force, känt i USA som G.I. Joe. Därför kändes det som en självklarhet att köpa filmen G.I. Joe till Eric i julklapp. Det visade sig att Ann-Louise hade inhandlat den till mig också, men jag visste ju redan att vi hade ungefär samma önskelistor.

Jultider och helger innebär däremot att man är ganska uppbokad med saker och ting, så det har inte blivit så mycket filmtittande. Några avsnitt av Star Trek har vi lyckats klämma in, men inte så mycket mer. Diskussionerna kring matbordet på fredagskvällen brukar ofta handla om vad vi ska se på för någon film sedan. De få gånger vi kommer fram till ett gemensamt beslut känner jag att jag förmodligen är redo att ta mig an lite mindre komplicerade utmaningar, såsom att bli fredsmäklare i Afghanistan.

Eric gillar zombies eller gärna filmer på svenska. Ann-Louise ser gärna på svensk drama och skräck, men vill inte ha så mycket action. Evelina tycker om buskishumor och musikaler, men vägrar befatta sig med zombies. Jag gillar action och skräck och tar inte i svenska filmer med tång med undantag för komedier gjorda på 70- eller 80-talet.

Det brukar sluta med Galenskaparna i någon form. Det är ganska ok, men utbudet är ju aningen begränsat. Igår kände jag också att jag väldigt gärna ville se någon film i julklappshögen. Sagt och gjort, jag gjorde vad varje man i min situation skulle ha gjort. Jag slog näven i bordet och sa:

"Älskling, är det ok om jag och Eric ser på en film själva ikväll?"

Det visade sig att det inte var några som helst problem. Ann-Louise och Evelina satte sig kring en laptop och kollade på klipp från SVT Play, och jag och Eric kröp upp i varsin soffa i mediarummet för att se G.I. Joe.

Jag skulle vilja påstå att det var film som hade nästan allt. Jag säger "nästan", för handlingen lyste med sin frånvaro, men förutom det var den helt perfekt. Den hade vapen, häftiga prylar, helikoptrar, stereotypa skurkar, one-liners, romantik (i lagom mängder), explosioner, en twist på slutet och ninjor!

Det visade sig att vi tydligen hade lyckats överrösta Ann-Louise och Evelinas tittande på våningen ovanför, vilket ju var lite synd. Jag hade hoppats att alla skulle vara nöjda med uppdelningen och det är utan tvekan mitt fel att det inte blev så.

Därför känner att det är dags att ta mitt ansvar och uppgradera möjligheterna till ljud och bild även i vardagsrummet. Det sitter en 32" TV där redan, men den är i stort behov av en ny HTPC (dator för att se på film och lyssna på musik). Det fanns en, men den har tyvärr kastat in handduken, så jag får skruva ihop en ny.

Ljudet är en minst lika viktig del, och avsaknaden av ett gäng kraftiga högtalare i vardagsrummet är en enorm brist. När jag påtalar det för Ann-Louise brukar hon se på mig lite uppgivet och skaka på huvudet. Jag kan bara tolka det som att hon önskar att jag hade ordnat det redan när vi flyttade in.

För lite drygt ett år sedan så flyttade jag och familjen in i ett hus i Lagan. Det är en liten mysig by med möjlighet till internetuppkoppling, vilket gör den till en idyllisk plats att bo på. Huspriserna är inte heller någon nackdel.

Huset har två plan, markplan och källare. På markplan hittar vi kök, vardagsrum och barnens sovrum. På källarplan finns kontoret och mitt och hustruns sovrum. Dessutom har vi en gillestuga som får agera mediarum. Det är ett av de viktigaste rummen i huset, och är dessutom det enda rummet där jag fått välja inredningen.

Inredningen i medierummet går i mörka färger. På väggen sitter en svart, 42" LCD-TV ovanför en svart TV-bänk. På den har jag placerat en svart HTPC, den dator som sköter uppspelningen av film och TV i rummet, och en svart förstärkare av märke Pioneer. Jag har också valt en Xbox Elite av den enkla anledningen att den är svart, vilket blir en kontrast till det vita Nintendo Wii som vi fick i bröllopspresent. Sedan finns det en två svart soffor att sitta i. Jag minns inte riktigt var väggarna har för färg. Gröna, vita eller blåa kanske. Det var den färgen som fanns när vi flyttade in, och jag har inte tittat så noga.

Som många andra hus har det en gång i tiden varit oljeeldat, men den förra ägaren valde att sätta in bergvärme istället. Personligen tycker jag att det var ett enormt bra val. Det är miljövänligt och det sänker uppvärmningskostnaderna. Men framför allt får man ett mycket bra utrymme över när oljetanken avlägsnats, och det kan med fördel användas som serverrum.

Ett modernt hem bör i mitt tycke ha minst en server. Det ger bra struktur åt det interna nätverket och underlättar om man har många arbetsstationer. Själv har jag fyra för tillfället, och alla är nästan lika ombärliga.

Den första är naturligtvis en domänkontrollant. Jag kör en Windows Small Business Server 2008, med Microsoft Exchange, och av någon outgrundlig anledning känner jag bara en person till som kör det hemma. Det ger möjlighet för familjen att synka kalendrar med varandra vilket är praktiskt när man exempelvis ska boka tid för middagen. Dessutom finns en inbyggd internwebb som är ofantligt praktisk för att posta information som hela familjen behöver ta del av. Den övriga har inte riktigt börjat utnyttja möjligheten med systemet ännu, men jag misstänker att det bara är en tidsfråga.

Förutom domänkontrollanten har jag två NAS-stationer för lagring av film och musik. Ett av mina ständigt pågående projekt är att lägga in hela min filmsamling, så att den är tillgänglig från alla arbetsstationer runt om i huset. Sonen är den absolut flitigaste användaren av det systemet, och han har jobbat sig igenom allt från Sällskapsresan till Resident Evil.

Den sista servern är min webbserver. Just nu huserar den bara dotterns blogg, men det är tillräckligt för att rättfärdiga behovet. Här har jag valt att avvika från en tämligen windowsdominerad driftmiljö och istället köra Linux.

De rum som jag inte fått inreda har min hustru, Ann-Louise, tagit hand om. Det har har inneburit mycket tapetserande, men har också gett mig möjlighet att passa på att dra nätverksuttag till samtliga rum. Jo, visst har vi trådlöst också, men ni vet väl vad man säger: "Trådlöst är ett bra, men har man inte nätversuttag i alla rum kan man lika gärna bo på i Norrland på 1900-talet".

Men hemmet är viktigt. Häromdagen låg jag och Ann-Louise bredvid varandra i sängen med varsin laptop i knät och chattade. Vi kom in på  hur drömhuset skulle ha se ut om vi hade byggt det från grunden. Våra åsikter gick isär något, men jag var inne på ett hus i tre våningar.

Det första våningen hade varit markplan, och hade innefattat kök, matsal och lite annat. Jag har inte riktigt detaljerna klara eftersom jag var mer fokuserad på de två andra planen.

På källarplan hade alla sovrummen funnits. Jag har vant mig vid att sova under marken. Det är lugnt och tyst och har en behaglig temperatur året om. Jag hade dessutom placerat tvättstugan där eftersom det känns lämpligt att ha den i nära anslutning till sovrummen.

Det tredje planet hade varit ytterligare ett källarplan, under det första. Det finns en hel del aktiviteter där dagsljus är ett stort hinder, så varför inte ett plan som helt saknar fönster? Förutom det självklara serverrummet, hade kontoret varit helt perfekt att ha här nere, även om någon form av antennförstärkare för mobilen förmodligen blir nödvändig. Mediarummet hade också med fördel kunnat klara sig utan fönster och hade kunnat ge fullständig fokus på bildskärmen när man släckt ljuset.

Ann-Louise var av någon anledning mer inne på att "optimera för dagljus", så om vi någonsin bygger ett nytt hus, så blir det troligen inte efter mina ritningar. Men visst hade det varit ett häftigt ställe att bo på?

Julen är fascinerande nog en tid när man ska koppla av och njuta med familjen. Jag är är inte helt på det klara med när den faktiska avkopplingen borde ske, men det finns säkert någon som skrivit ett par informativa böcker på ämnet. Har jag riktigt tur så finns de tillgängliga som ljudböcker, så att jag har något att lyssna på när jag är klar med Harry Potter. Hittade dock ingen sådan ljudbok bland mina paket.

Bland de stressande elementen på julen, så kan man räkna in julbordet. Jag uppskattar verkligen julmaten, så den i sig är inte problemet. Efter flera dagars förberedelser så är köket smockfullt med allehanda fettberikade godsaker, och dessutom vet man med sig att man kommer att få njuta av samma mat ända fram till nyår. Seriöst, jag ser det inte som ett problem. Jag gillar julmat.

Nej, problemet uppstår först när maten är avklarad. Ett traditionellt julbord består, som alla vet, av ett hundratal smårätter som placerats på lika många uppläggningsfat. Populationen i hemmet kring jul är ungefär femton, och varje person använder i snitt två glas, tre tallrikar och en ospecificerad mängd bestick. Kaffekoppar tillkommer.

Det gör att disken, som normalt sett är ett irritationsmoment, förvandlas till en ren mardröm. Även om man har en diskmaskin, så är det helt enkelt inte möjligt att få ner alla fat, skedar och och glas som man gjort åt. Att ladda diskmaskinen kring en storhelg är ungefär som att spela Tetris. "Om jag vrider den här muggen 90 grader och flyttar skeden ett steg åt höger, så kan jag få in det där fatet som dottern kommer bärande på." Och allt sker på tid. Allt eftersom folk orkar resa sig upp från bordet, så är det en aldrig sinande ström med porslin som kommer rusande mot en, och man vet att om man inte får in allt, så blir det till att ta fram diskborsten.

Tillverkarna av diskmaskiner måste dessutom ta med i beräkningarna att tallrikar och glas kommer i alla möjliga storlekar och former. Resultatet är att de levererar korgar som är såpass generella att det är omöjligt att utnyttja dem optimalt. Nej, jag ser fram emot när diskmaskinerna är såpass smarta att de kan analysera högen med disk som står på bänken, och själv föreslå det bästa sättet att distribuera den.

Den perfekta diskmaskinen hade dessutom haft en nätverksuppkoppling och ett webbgränssnitt som talar om huruvida diskmaskinen är full, igång eller om den behöver plockas ur. Det skulle eventuellt kunna avhjälpa frågan som barnen ställer efter varenda måltid: "Är diskmaskinen på?"

Att den surrar och skvalpar när den är på, och att man kan öppna och titta verkar de inte ha insett än. Å andra sidan har de haft egna datorer sedan innan de kunde gå, så om man kunde surfa in till diskmaskinen hade det kanske känts mer naturligt för dem. Dessutom hade jag tyckt det varit hur coolt som helst!

Julen är på god väg att göra sitt intåg i våra stugor, och det betyder ju lite olika saker för olika människor. För min del betyder det att upprätthålla familjens traditioner. Till exempel att göra senap efter morfars recept och att göra julkorv på samma vis som mormor gjorde.

Rätt musik är också en viktig del av julen, och idag hittar man större delen av den musik man behöver i Spotify. Min känsla för traditioner falerar dock lite när det kommer till julmusik framförd på klassiskt vis. Varför lida av att höra Carola sjunga "Stilla Natt" när man kan lyssna på hur Twisted Sister framför "Oh Come All Ye Faithful"? För er som också upptäckt Spotify, så kommer här ett axplock av musiken som jag kommer att njuta av under helgerna.

Sedan har vi det där med julklappar. Det finns de som tycker att julklappshandlandet är en enorm börda, men inte jag. Visst, det faktiska handlandet kan vara lite påfrestande, särskilt i julträngseln. Men det finns idag ett enormt utbud av webbshoppar som bara väntar på att få hjälpa oss med att stryka rader på inköpslistan. Det gör att tiden man faktiskt behöver tillbringa någon annanstans än vid skärmen kan hållas till ett absolut minimum.

Sedan är det ju inte inte alltid så lätt att hitta de där perfekta julklapparna till sina nära och kära. Själv tycker jag att det absolut enklast att handla till Eric, min 8-åriga son. Om jag gillar det, så lär han göra det också. Den något begränsade logiken, har tagit mig igenom både hans födelsedagar och jular hittills.

Den övriga delen av familjen är aningen mer problematisk, och konstigt nog verkar de tycka precis likadant. Min mamma nämnde senast förra veckan hur svårt det är att köpa julklappar till mig. Själv ser jag inte vad problemet är. Hon har fått en lång lista med Xbox-spel som jag vill ha. Det är ju bara att stämma av med min hustru - som fått samma lista - och shoppa loss. Listan som hustrun fick var visserligen Erics, men den visade sig vara i stort sett identisk med min. 

Tyvärr är det ju inte riktigt jul än. Det återstår ännu en vecka på jobbet, så det är ju tur att jag jobbar med saker som jag trivs med. Igår var vi tvungna att tillbringa ett par timmar med att dra om nätverket och med att arrangera om servrarna på jobbet. När vi slutligen var klara, andfådda och svettiga, så vände jag mig om i dörren för att beskåda resultatet av vårt arbete. Där stod ett tiotal servrar och blinkade mot mig. Blåa och gröna dioder i mörkret, som spred sitt ljus över mig och över snön som föll utanför fönstret.

Där kan vi snacka julkänsla!